En bräcklig region verkar inte uppvisa några tecken på att det går åt rätt håll. Jag har i min tidigare blogg nämnt Afghanistan och läget där. Hela regionen är lika intressant som den är instabil. Lunchade med min far Arkitekten idag och vi gled in på ämnet Pakistan. Världens sjätte folkrikaste land, bara c:a 60 år ungt efter Britternas styre.
Jag orkar inte nästla mig in i alla maktkamper fram och tillbaka genom historien men det har väl knappast undgått någon vad som skett nyligen. Benazir Butto har ju återvänt efter mer än 8 år i landsflykt p g a korruptionsanklagelser. Läste en intressant artikel i The Sunday Times av en journalist som känner Benazir sedan 20 år, kunde inte hjälpa att tycka att detta gjorde artikeln lite partisk. Hon sa till exempel att korruption aldrig kunnat påvisas, hmm ok både Benazir och hennes man kom från rika familjer men de har faktiskt snuskigt stora förmögenheter undanstoppade här och där. Hört om bekanta som träffat representater för Benazir angående stora investeringar i kapitalintensiva projekt.
I alla fall så var artikeln intressant, journalisten var med på bussen som var attentatets måltavla och gav en redogörelse från första parkett. Benazir vill ha demokrati, toppen det låter bra. Eller gör det det? Pakistan verkar bångstyrigt. Hegemonin verkar bräcklig. General Musharraf som leder landet kan knappt kontrollera den stora massan där såväl Talibanerna som al-Qaida har starkt stöd. Kommer Benazirs återkomst förbättra stabiliteten med den demokratisering som hon tar sikte på eller har hon bara stöd i den lilla över- och medelklass som tilltalas av hennes bakgrund och västorientering?
Slutligen, såg en intressant dokumentär om Pakistan: Middag med presidenten av Sabiha Sumar. Intressant, speciellt hur hon tacklade en byaråd.
